Allulös effekt på blodsockernivåer vid typ 2-diabetes: en metaanalys av kliniska studier

Lyssna på sidan

Ungerska Engelska Spanska

 

 

Källa: ScienceDirect ,  2024.

 

Huvudpunkter

• Allulosa minskar signifikant glukosnivåerna efter måltid hos patienter med typ 2-diabetes.
• Allulosa leder till minskad tid över målområdet (TAR), vilket förbättrar den glykemiska kontrollen.
• Allulosa kan potentiellt förbättra insulinkänsligheten, även om ytterligare forskning krävs för att bekräfta denna effekt.

 

Syfte

Denna metaanalys undersöker effekten av allulosa på blodsockernivåerna hos patienter med typ 2-diabetes (T2DM).

De primära resultaten inkluderar blodsocker efter måltid, medan sekundära resultat inkluderar tid inom målområdet (TIR), tid över målområdet (TAR), fasteplasmaglukos (FPG) och insulinets area under kurvan (AUC).

 

Metod

En systematisk sökning utfördes fram till den 20 maj 2024 i databaserna PubMed/MEDLINE, Web of Science, Scopus och Cochrane Library.

Studien inkluderade randomiserade kontrollerade studier som undersökte effekten av allulosa på glykemiska parametrar hos patienter med typ 2-diabetes.

Data syntetiserades med en metaanalysmodell baserad på slumpmässiga effekter, och studiernas kvalitet bedömdes med Cochranes verktyg för risk för bias.

 

Resultat

Sex studier med totalt 126 deltagare undersöktes.

Allulosa minskade glukos-AUC signifikant (SMD: -0,6662, 95% KI [-1,1360, -0,1964], p = 0,0054), med måttlig heterogenitet (I2 = 58,3%).

Insulin-AUC visade en icke-signifikant minskning (SMD: -0,3648, 95% KI [-0,7783, 0,0488], p = 0,0839).

Fasteblodsocker (FPG) visade en icke-signifikant minskning (MD: -5,8925, 95% KI [-20,4892, 8,7043], p = 0,4288), medan TAR minskade signifikant (MD: -8,8204, 95% KI [-14,4101, -3,2307], p = 0,0020). Ingen signifikant förändring observerades i TIR (MD: 7,1211, 95% KI [-1,6028, 15,8450], p = 0,1096).

 

Slutsats

Allulosa visade en betydande minskning av glukosnivåer efter måltid och TAR, vilket stöder dess roll i den glykemiska kontrollen hos patienter med typ 2-diabetes.

Resultaten är välgrundade, men ytterligare forskning krävs för att bekräfta de långsiktiga effekterna på insulinkänslighet och metabol hälsa.

 

Studierna

1.) Preechasuk, 2022 Dubbelblind, randomiserad, kontrollerad crossover-studie Thailand Deltagarna konsumerade allulosa (7 g) eller aspartam två gånger dagligen i 12 veckor, med en 2-veckors washout-period mellan behandlingarna. 12 veckor 16 37,5% 54,2 (10,4) 73,3 (15,0) 28,3 (5,5) 6,6 (0,6) 110 (14)

2.) Noronha, 2018. Dubbelblind, randomiserad, kontrollerad, akut nutritionsstudie med washout-perioder Kanada Deltagarna fick fruktos eller allulosa (0 g, 5 g eller 10 g) tillsatt till 75 g glukoslösning, med mätning av blodsocker- och insulinnivåer. 7 veckor 22 50% 66 (1,2) 76,2 (3,7) 27,0 (0,9) 6,7 (0,1) 124 (3,6) (omräknat)

3.) Fukunaga, 2023. Prospektiv, randomiserad, enkelblind, crossover-jämförelsestudie Japan Deltagarna fick en diabetesdiet med och utan D-allulosa (8,5 g per måltid) i en crossover-design med washout-perioder. 5 dagar 20 70% 61,0 (11,9) 65,6 (14,2) 25,6 (4,2) 9,2 (1,8) 148 (39) (omräknat)

4.) Tak, 2023 Enarmad, pilotstudie med historisk kontroll Sydkorea Deltagarna konsumerade två förpackningar av ett diabetes-specifikt oralt näringstillskott (ONS) innehållande allulosa (200 kcal/200 ml) i stället för frukost under 8 veckor. 8 veckor 26 53,8% 58,23 (6,19) 67,20 (8,29) 25,59 (1,82) – 104,6 (13,4)

5.) Japan, 2022 Pilotstudie, prospektiv interventionsstudie Malaysia Deltagarna konsumerade 8,5 g D-allulosa före iftar under 5 dagar under ramadan, med kontinuerlig glukosövervakning. 10 dagar 12 50% 55,2 (6,83) 82,7 (19,8) 32,2 (7,6) 6,7 (0,41) –

6.) Hayashi, 2010. Dubbelblind, randomiserad, kontrollerad crossover-studie Japan Deltagarna konsumerade 5 g D-psicose tre gånger dagligen i 12 veckor och fick sitt blodsocker mätt vid flera tillfällen. 12 veckor 30 50% 55,0 (11,4) 65,3 (13,1) 24,9 (4,4) – 104,6 (13,4)

∗Värden för kontinuerliga variabler anges som medelvärde (SD).

 

Förkortningar.

• BMI: Body Mass Index.

• HbA1c: Glykerat hemoglobin.

• N: Antal deltagare.

 

3.2 . Glukos- och insulin-AUC-värden

 

Glukos-AUC 

Sex studier inkluderades i analysen av glukos-AUC, med totalt 190 observationer (95 i experimentgruppen och 95 i kontrollgruppen). 

Modellen med slumpmässiga effekter visade en signifikant minskning av glukos-AUC, med en standardiserad medelskillnad (SMD) på -0,6662 (95% KI [-1,1360, -0,1964], p = 0,0054).

Måttlig heterogenitet observerades mellan studierna (I2 = 58,3%, τ2 = 0,1912, p = 0,0349), vilket indikerar viss variation i effektstorlekarna.

Användningen av Hedges g resulterade i en bias-korrigerad SMD, och en begränsad maximum-likelihood-estimator användes för att uppskatta τ2 ( figur 2 ). 

Detta tyder på att allulosa kan bidra till en kliniskt signifikant minskning av glukos-AUC, även om ytterligare studier krävs för att bekräfta effekternas konsistens.

Figur 2 . Metaanalys av effekten av allulosa på area under kurvan (AUC) för glukos och insulin.

Panel A: Detta skogdiagram visar förändringen i glukos-AUC. Panel B: Detta skogdiagram visar förändringen i insulin-AUC.

Förkortningar: AUC: Area under kurvan, SMD: Standardiserad medelskillnad, KI: Konfidensintervall.

 

Insulin-AUC

Tre studier inkluderades i analysen av insulin-AUC, med totalt 116 observationer (58 i experimentgruppen och 58 i kontrollgruppen). Modellen med slumpmässiga effekter antydde en icke-signifikant minskning av insulin-AUC med en SMD på -0,3648 (95% KI [-0,7783, 0,0488], p = 0,0839). Heterogeniteten var låg (I2 = 26,7%, τ2 = 0,0232, p = 0,2555), vilket indikerar minimal variabilitet mellan studierna ( figur 2 ).

Även om effekten på insulin-AUC inte var statistiskt signifikant, tyder trenden mot en minskning på att allulosa kan spela en fördelaktig roll i moduleringen av insulinnivåer.

 

3.3 . Parametrar för blodsockerreglering

Två studier inkluderades i analysen av fasteblodsocker, med totalt 68 observationer.

Modellen med slumpmässiga effekter indikerade en icke-signifikant minskning av fasteblodsocker med en sammanvägd medelskillnad (MD) på -5,8925 (95% KI [-20,4892, 8,7043], p = 0,4288).

Heterogeniteten var låg (I2 = 28,4%, τ2 = 31,6308, p = 0,2372) ( figur 3 ).

De breda konfidensintervallen återspeglar osäkerhet kring effekten, vilket sannolikt beror på den lilla urvalsstorleken och den korta studietiden.

 

4. Diskussion

Resultaten av denna metaanalys ger en omfattande utvärdering av effekten av allulosa på olika glykemiska parametrar hos individer med typ 2-diabetes (T2DM).

Den betydande minskningen av AUC som observerats i de sex studierna tyder på att allulosa effektivt minskar glukosnivåer efter måltid, vilket är avgörande för hanteringen av typ 2-diabetes och förebyggandet av komplikationer.

Den observerade minskningen av glukos-AUC är statistiskt signifikant, vilket gör den kliniska betydelsen av denna effekt anmärkningsvärd.

Allulosas förmåga att sänka glukosnivåer utan en signifikant ökning av insulinsekretionen kan bidra till att bevara funktionen hos bukspottkörtelns β-celler och förbättra insulinkänsligheten över tid, vilket gör det särskilt fördelaktigt för personer med insulinresistens eller för att bevara bukspottkörtelns funktion.

Allulosa minskar sannolikt glukosupptaget i tarmen genom att hämma glukostransportörer och öka leverns glukokinasaktivitet, vilket främjar glykogensyntesen [ 7 , 8 ].

Dessa mekanismer förklarar minskningen av glukos-AUC och pekar på bredare metabola fördelar, vilket potentiellt förbättrar den allmänna insulinkänsligheten och den glykemiska kontrollen.

 

Dessutom tyder allulosas förmåga att stabilisera blodsockernivåerna under dagen, vilket indikeras av minskningen av TAR och ökningen av TIR, på dess roll i att upprätthålla en bättre glykemisk kontroll över tid.

 

De icke-signifikanta skillnaderna i fasteplasmaglukos (FPG) och insulin-AUC, trots de observerade trenderna, tyder på att allulosas primära effekt är på glukosnivåer efter måltid snarare än på fasteblodsocker.

Detta stämmer överens med de olika regleringsmekanismerna för insulin i faste- respektive måltidstillstånd.

Fasteblodsockernivåer upprätthålls av basalinsulin och leverns glukosproduktion, vilka är mindre känsliga för kortsiktiga kostförändringar såsom intag av allulosa.

Däremot regleras glukosnivåer efter måltid av snabbt upptag och insulinmedierad clearance, där allulosa kan ha störst effekt.

Mekanistiskt verkar allulosa modulera glukos genom flera vägar. Det hämmar sannolikt glukosupptaget från tarmen genom interaktioner med glukostransportörer, vilket minskar glukostoppar efter måltid.

Det kan också stimulera frisättningen av GLP-1, vilket förbättrar insulinkänsligheten och minskar glukagonnivåerna, vilket främjar stabila glukosnivåer utan betydande insulinsekretion [ 27 ].

 

Dessutom kan allulosa öka glukokinasaktiviteten i leverceller, vilket främjar glykogenlagring snarare än frisättning av glukos, och därmed förbättrar kontrollen efter måltid.

Dessa mekanismer lyfter fram allulosas riktade effekter på glukosreglering efter måltid.

Längre studier rekommenderas för att ytterligare utvärdera gradvisa effekter på fasteblodsocker och insulinnivåer.

 

Medan utvecklingen av specifika doseringsrekommendationer för allulosa fortfarande pågår, tyder våra resultat på att individer med typ 2-diabetes kan dra nytta av allulosa som ett kompletterande kostintervention för att stabilisera postprandiella glukosnivåer.

Framtida studier bör fokusera på att bestämma den optimala doseringen för olika patientgrupper för att förbättra den kliniska tillämpbarheten.

Även om varje enskild studie är randomiserad, erkänner vi att faktorer som matvanor och fysisk aktivitetsnivå kan vara störande faktorer, och kontroll av dessa i framtida studier kan förfina förståelsen för allulosas effekter.

Manuset noterar nu att även om allulosa förekommer naturligt i vissa frukter, är human säkerhetsdata fortfarande begränsad; inga biverkningar rapporterades i de studier som presenteras här, men ytterligare forskning i olika populationer krävs för att säkerställa säker användning.

Dessutom betonar vi att kliniker bör bedöma varje patients individuella behov och noga övervaka blodsockernivåerna när allulosa används i behandlingen för att säkerställa personlig, säker vård.

Kliniker bör ta hänsyn till varje patients unika hälsoprofil när allulosa rekommenderas, med noggrann övervakning av förändringar i blodsocker för att säkerställa säker och effektiv användning.

Individualiserad dosering och övervakning kan bidra till att optimera fördelarna och mildra oväntade reaktioner.

 

Det finns viktiga skillnader när allulosa jämförs med andra sötningsmedel, såsom sukralos och stevia.

Sukralos, trots att det effektivt upprätthåller glukosnivåer hos friska individer, har visat sig öka insulin-AUC hos överviktiga personer, vilket potentiellt påverkar insulinkänsligheten [ 28 ].

Däremot minskar allulosa glukos-AUC utan att signifikant påverka insulin-AUC, vilket erbjuder ett mer fördelaktigt alternativ för att hantera glukosnivåer efter måltid utan överdriven stimulering av insulinsekretion [ 23 ].

Stevia minskar både glukos- och insulin-AUC [ 29 ], men tillgänglig data tyder på att allulosa rör sig i riktning mot en minskning av insulin-AUC, även om effekten inte var statistiskt signifikant.

Denna trend tyder på att allulosa kan bidra till att minska insulinsekretionen utan att överstimulera bukspottkörteln, vilket kan stödja en bättre långsiktig metabol kontroll hos individer med typ 2-diabetes.

Ytterligare studier behövs dock för att bekräfta resultaten rörande allulosas insulin-AUC.

 

Ur ett bredare kliniskt perspektiv kan effekterna av allulosa komplettera andra vanliga interventioner vid typ 2-diabetes (T2DM), såsom kostförändringar, fysisk aktivitet och medicinering.

Medan läkemedel såsom metformin eller glukagonliknande peptid-1 (GLP-1)-receptoragonister effektivt sänker glukosnivåer efter måltid, erbjuder allulosa en ytterligare koststrategi som ytterligare kan förbättra den glykemiska kontrollen.

Allulosa kan fungera särskilt bra tillsammans med GLP-1-receptoragonister, med tanke på deras komplementära verkningsmekanismer.

GLP-1-receptoragonister förbättrar den glykemiska kontrollen genom att öka insulinsekretionen och sakta ner magsäckstömningen, medan allulosa minskar glukosupptaget och minimerar glukostoppar efter måltid.

Tillsammans kan dessa interventioner ge en mer omfattande strategi för hantering av glukos efter måltid utan att belasta insulinsekretionen för mycket.

Ytterligare forskning behövs dock för att fullt ut förstå de långsiktiga effekterna av att använda allulosa i kombination med GLP-1-receptoragonister, särskilt vad gäller insulinkänslighet och övergripande metabol hälsa.

Flera begränsningar bör beaktas vid tolkning av dessa resultat. Den lilla urvalsstorleken och den korta varaktigheten för många studier kan begränsa resultatens generaliserbarhet.

Dessutom bidrog sannolikt variabiliteten i studiedesign, allulosadoser och administreringsformer till den heterogenitet som observerades i vissa resultat.

Det begränsade antalet studier om allulosas insulin-AUC begränsar ytterligare möjligheten att dra starka slutsatser inom detta område. Framtida studier bör fokusera på att utvärdera allulosas långsiktiga effekter på insulinkänslighet och glykemisk kontroll i olika populationer.

Framöver bör framtida forskning inriktas på större, långsiktiga studier för att bekräfta allulosas ihållande effekter på glykemisk kontroll och utforska effekterna på andra metabola parametrar, såsom lipidprofiler och kroppsvikt.

Standardisering av doser och former av allulosa som används i kliniska studier skulle förbättra jämförbarheten och ge tydligare riktlinjer för klinisk praxis.

Dessutom skulle studier av allulosas potentiella effekter på tarmmikrobiotan ge djupare insikt i dess roll för den övergripande metabola hälsan.

 

Sammanfattningsvis stöder denna metaanalys effektiviteten av allulosa för att minska glukosnivåer efter måltid hos individer med typ 2-diabetes, vilket lyfter fram dess värdefulla potential som kostintervention.

Genom att adressera nuvarande begränsningar med större, långsiktiga studier kan vi bättre förstå dess fulla potential och integrera allulosa i kliniska riktlinjer för behandling av typ 2-diabetes.

...

Fortsättning i källan.