D-allulos ger en mer hållbar viktminskning än oral semaglutid, samtidigt som båda ökar greppstyrkan lika mycket hos dietinducerade feta möss

Källa: National Library of Medicine    23 februari 2026.

Författare: Yermek Rakhat, Sejya Banno, Dauren Zhantleu, Shin Tsunekawa, Daisuke Yabe, Yutaka Seino, Yusaku Iwasaki, Toshihiko Yada.

(Utdrag)

 

Abstrakt

Bakgrund

Det sällsynta sockret, D-allulos, är ett kalorifritt sötningsmedel som avsevärt lindrar fetma.

Det påstås stimulera frisättningen av endogent glukagonliknande peptid 1 (GLP-1), vilket aktiverar vagusafferenter och direkt påverkar neuroner i hypotalamus nucleus arcuatus (ARH), och därmed triggar vagala och centrala nervsystemets vägar.

D-allulos kan numera framställas i stor skala, vilket förväntas kunna användas i dietterapi.

Den orala GLP-1-receptoragonisten (GLP-1RA), *Oralt semaglutid (O-Sema), lindrar fetma avsevärt utan injektioner.

Den aktiverar endast centrala nervsystemets vägar. Dessa GLP-1-baserade substanser använder således gemensamma/olika vägar, vilket tyder på att de har gemensamma/olika effekter på fetma och relaterade störningar, inklusive sarkopeni.

(innebär åldersrelaterad förlust av muskelmassa och styrka, främst i äldre ålder)

 

För att undersöka detta jämförde denna studie exakt deras effekter.

 

Metoder

O-Sema och D-allulos administrerades under identiska förhållanden, i ekvivalenta doser, via sondmatning och under mat-/vattenrestriktion till dietinducerade feta möss.

Akuta och subkroniska effekter på födointag, kroppsvikt och greppstyrka mättes.

 

Resultat

D-allulos minskade födointaget snabbt och akut, medan O-Sema gjorde det långsammare.

Subkroniskt minskade både D-allulos och O-Sema födointaget och kroppsvikten avsevärt under behandlingens tidiga skede (0–3 dagar).

Viktminskningen minskade även med O-Sema, men med D-allulos kvarstod den även under den senare perioden (4–10 dagar) och efter att behandlingen avslutats.

 

D-Allulos och O-Sema ökade muskelstyrkan

Mekanistiskt aktiverade D-allulos och semaglutid anorexigena leptin-responsiva neuroner på liknande sätt, medan endast D-allulos hämmade orexigena ghrelin-responsiva neuroner i ARH signifikant.

 

Slutsatser

Både D-allulos och O-Sema orsakar viktminskning, sannolikt via centrala nervsystemets vägar, inklusive aktivering av anorexigena ARH-neuroner.

Viktminskningen återgår vid användning av O-Sema, medan den bibehålls med D-allulos, sannolikt genom en kombination av vagusafferenter och centrala nervsystemets vägar, inklusive hämning av orexigena ARH-neuroner.

 

Deras optimala användning kan potentiellt ge en exakt kontroll över fetma och relaterade störningar.

Fortsättning..

 

Denna figur visar verkningsmekanismerna för viktminskning och aptitreglering för Semaglutid (en GLP-1-receptoragonist) och Allulos via tarm-hjärna-axeln.

Kärnan i processen är att dessa ämnen skickar "mättnadssignaler" till hjärnan via olika vägar, vilket slutligen leder till minskad födointag och lägre kroppsvikt.

Semaglutids effekt

Semaglutid (O-Sema), markerat i grönt, verkar främst via en direkt väg:

• Passerar blod-hjärnbarriären (Blood-brain barrier)

• Stimulerar direkt de leptinkänsliga neuronerna (Leptin-sens. Neuron) i hypotalamus nucleus arcuatus (ARH)

• Denna process ansvarar huvudsakligen för viktminskningsinduktionsfasen (startfasen).

 

Allulos effekt

Allulos, markerat i rött, utövar sin effekt på ett mer komplext sätt via två huvudvägar:

1. Direkt effekt i hjärnan

I likhet med Semaglutid tar det sig in i hypotalamus, där det hämmar de ghrelinkänsliga neuroner som ansvarar för hungerkänslor och stimulerar de leptinkänsliga neuroner som ansvarar för mättnadskänslor

2. Indirekt effekt i tarmsystemet

Det stimulerar frisättningen av GLP-1 i tarmen.

Detta hormon skickar signaler via vagusnerven (Vagal afferents) till NTS (Nucleus Tractus Solitarius) i förlängda märgen.

 

Induktion och underhåll

Figuren skiljer på två faser av viktminskning:

• Induktion (Induction)

Sker främst genom aktivering av hypotalamus (ARH) neuroner.

• Underhåll (Maintenance)

I detta skede säkerställer signalerna som når NTS (via vagusnerven) och hypotalamus tillsammans den långsiktiga viktminskningen.

 

Diagram över dagligt födointag, kroppsvikt och viktökning

Baserat på data i dessa grafer jämför studien effekterna av daglig oral administrering av D-allulos och oralt semaglutid (O-Sema) på dietinducerade feta (DIO) möss.

 

*Vad är en "DIO-mus"?

DIO = Diet-Induced Obesity (dietinducerad fetma)

• En DIO-mus är en musmodell som matas med mycket fet mat (vanligtvis omkring 60 % av födans energi kommer från fett), vilket leder till betydande viktökning och fetma på några månader.
• I en sådan modell kan kroppsvikten öka med mer än 100 %, och den används för forskning om insulinresistens, diabetes, fettlever och andra fetmarelaterade sjukdomar.

Graferna visar att båda behandlingarna avsevärt minskar födointaget och kroppsvikten jämfört med kontrollgruppen (DW), men D-allulos ger en mer varaktig viktminskningseffekt under den 16 dagar långa behandlingen och perioden efter behandling.

Huvudsakliga observationer från graferna

Dagligt födointag (Graf A)

Både D-allulos och O-Sema orsakar en kraftig, signifikant minskning av födointaget i den tidiga behandlingsfasen (dag 0–3).

Vid slutet av behandlingsperioden (ca dag 10) börjar födointaget i båda grupperna återgå till kontrollnivåer.

Kroppsvikt (Graf B) och viktökning (Graf C)

• Initial fas (dag 0–3)

Både O-Sema och D-Allulos orsakar en liknande, brant minskning av kroppsvikten.

• Sen fas (dag 4–10)

I D-Allulos-gruppen fortsätter viktminskningen, medan O-Sema-gruppen uppvisar ett platåliknande tillstånd eller en lätt "rebound-effekt", där viktminskningen är mindre uttalad jämfört med den initiala minskningen.

• Fas efter behandling (dag 11–16)

Efter att behandlingen avbrutits bibehåller D-Allulos-gruppen en signifikant lägre kroppsvikt och mindre viktökning jämfört med kontrollgruppen.

Däremot visar O-Sema-gruppen en snabbare återgång till kontrollvikten.

Vetenskaplig kontext

Forskning visar att även om båda ämnena aktiverar anorexigena (aptithämmande) neuroner i hjärnan, kan D-allulos ha en mer varaktig effekt, eftersom det även hämmar orexigena (aptitstimulerande) neuroner och använder ytterligare vägar, som exempelvis vagusafferent signalering.

Effekten av O-Sema på kroppsvikten i denna specifika musmodell verkar vara mer temporär efter att den initiala behandlingsfasen avslutats.

 

 

* Oralt semaglutid

Semaglutid är en aktiv substans som främst används för behandling av typ 2-diabetes och för att främja viktminskning, men dess forskningsmässiga och kliniska tillämpning blir allt bredare även inom områden som leverhälsa och hjärt-kärlsjukdomar.

Vad är semaglutid?

Semaglutid är en GLP-1-receptoragonistpeptid som efterliknar effekten av det naturligt förekommande glukagonliknande peptidet 1 (GLP-1).

Administreringsformer

Injektion i arm eller buk en gång i veckan (t.ex. Ozempic, Wegovy) eller tablett för oral användning (t.ex. Rybelsus).

Vad används det till?

Det har två huvudindikationer:

• Typ 2-diabetes: I kombination med diet och motion förbättrar det blodsockerkontrollen, hjälper till vid insulinresistens och hämmar glukagonfrisättningen.
• Behandling av fetma/övervikt: För vuxna med BMI ≥ 30, eller ≥ 27 i kategorin övervikt med viktrelaterade sjukdomar (t.ex. diabetes, hypertoni, dyslipidemi).

Nyare studier visar att det också är effektivt vid behandling av metabolisk dysfunktion-associerad fettleversjukdom (MASH), med ett svar på nästan två tredjedelar hos patienterna.

Hur påverkar det kroppen?

Semaglutid minskar kroppsvikten och blodsockret genom flera mekanismer:

• ökar insulinfrisättningen, minskar glukagonfrisättningen,
• fördröjer magsäckstömningen,
• minskar aptiten genom påverkan på det centrala nervsystemet.

Dessutom modifierar det lipidprofilen och riskprofilen för hjärt-kärlsjukdomar positivt, vilket minskar risken för kardiovaskulära händelser i lämpliga populationer.

Biverkningar och säkerhet

De vanligaste biverkningarna är av gastrointestinal karaktär:

• illamående, kräkningar,
• buksmärtor, diarré,
• förstoppning.

Nyare data visar att andelen patienter som behandlas med semaglutid och som hamnar på akuten på grund av dessa är relativt låg, och i de flesta fall handlar det om gastrointestinala symtom, mer sällan om hypoglykemi eller allergiska reaktioner.

Viktiga medicinska aspekter

Semaglutid är ett receptbelagt läkemedel och är enligt professionella riktlinjer ett diabetesläkemedel, inte ett "bantningspiller" (trots att den viktminskande effekten är kraftig).